Katitzi.. Hon var min förra häst som jag hade i ca ett halvår, lite mer. Hon är ett Svenskt halvblod, 11 år. Riktigt sto som nästan alla tyckte var galen. Vissa dagar stod hon bara på bakbenen för att hon var så pigg och andra dagar så sprang hon bara. Hon går verkligen inte att förklara, det var nog den svåraste hästen jag ridit och hon har lärt mig så himla mycket! Tanken var att jag skulle ha henne på ridgymnasiumet men sen vart jag sjukskriven och skulle inte gå kvar etc och då tänkte vi att Katitzi skulle få stå kvar där för att hon inte tål att flytta så mycket och hennes ägare var utomlands och skulle vara där ett bra tag. 

 

Tyvärr gick det inte då min dressyrtränare och rektor tyckte att ingen annan skulle klara av henne och att hon faktiskt kunde vara farlig. För när hon vart rädd så vart det svart för henne. Vilket var riktigt tråkigt för då behövde hon flytta igen. Men det fanns verkligen inget ont i den här hästen. Hon var bara riktigt osäker på sig själv och hade rävar bakom öronen hela tiden. Så när hon väl gjorde något handlade det bara om stress som hon la på sig själv, vilket också var varför jag inte kunde tävla henne.

 

Så jag flyttade henne dit jag står idag, gick tyvärr åt skogen. Då hon vart så otroligt stressad och jag kände att jag inte skulle orka med den stressen så jag lämnade tillbaka henne. Vilket såklart är riktigt tråkigt då jag verkligen tyckte om den där hästen, finns ingen som henne. Saknar henne ibland, stora skimmeln <3